Allt fler företag måste ta itu med sitt klimatavtryck. Vissa måste uppfylla rättsliga krav eller delta i rapporteringsprogram, som CDP, medan andra vill uppnå klimatneutralitet för sig själva eller sina produkter och därmed också identifiera reduktionsmöjligheter och sätta upp ett eget vetenskapsbaserat mål (science-based target). Oavsett vilket behöver de förstå sitt klimatavtryck för att få en inblick i hur de kan förbättra det.  

Standarden för beräkning av klimatavtryck, GHG-protokollet (Greenhouse Gas Protocol), listar olika sätt att skapa ett avtryck: en beräkning kan baseras på förbrukningsdata, vilket ger hög precision och robusta resultat men kräver mycket arbete att ta fram data. Alternativt kan en beräkning baseras på finansiella data. Det är lättare att genomföra, men mycket mindre exakt.  

Om ett företag vill använda sitt klimatavtryck som utgångspunkt för reduktionssåtgärder eller klimatneutralitet måste uppgifterna vara så exakta och robusta som möjligt. ClimatePartner rekommenderar därför ett detaljerat, omfattande och exakt klimatavtryck baserat på förbrukningsdata. I den här artikeln diskuterar vi huruvida det ändå kan finnas skäl att ta fram ett avtryck baserat på finansiella data.  

Utmaningen med datatillgänglighet 

Att ta fram en exakt beräkning av ett klimatavtryck baserat på förbrukningsdata är ofta ett mödosamt projekt, eftersom bristen på tillgängliga data är en utmaning för många företag. Det börjar redan med definitionen av vad som ska beaktas vid beräkningen, det vill säga att definiera systemgränserna. Dessutom kan vissa företag inte samla in exakta uppgifter för enskilda områden. När det till exempel gäller inköpt logistik eller affärsresor finns det ofta bara information om respektive utgifter, medan fullständiga uppgifter om det använda transportmedlet eller färdsträckan saknas. För att lösa detta problem och för att minimera den insats som krävs för datainsamling, väljer vissa företag istället klimatredovisning baserad på finansiella data, det vill säga utgifter eller kostnader.  

Vad innebär egentligen finansiell klimatredovisning? 

Klimatredovisning som bygger på finansiella data eller förbrukningskostnader uppskattar utsläppen utifrån det finansiella eller ekonomiska värdet av en vara eller tjänst. För detta ändamål används så kallade utsläppsfaktorer som anger, till exempel, hur många kilogram koldioxid som orsakats per spenderad krona. Sådana beräkningar bygger på så kallade miljöutvidgade input-outputmodeller (EEIO). Eftersom uppgifterna är lättillgängliga, och vanligtvis tillhandahålls av företagets ekonomi- eller redovisningsavdelning, kan det vara en tids- och kostnadsbesparande metod för att skapa ett klimatavtryck.  

I motsats till beräkningar som bygger på förbrukningsdata – till exempel vikten av inköpta varor eller förbrukat bränsle – kan den kostnadsbaserade beräkningen påverkas av kraftiga fluktuationer, eftersom den är kopplad till priser. För samma resursinsats leder således olika priser mellan leverantörer eller en prisförändring automatiskt till en förändring av utsläppsdata, även om de faktiska utsläppen förblir oförändrade.  

Detta innebär att det beräknade utsläppsvärdet för identiska t-shirts som säljs i en lågprisbutik för 5 euro styck respektive i en boutique för 50 euro skulle skilja sig med en faktor på tio – trots att t-shirten är densamma i båda fallen. 

Jämförelse av klimatredovisning baserad på genomsnittliga värden. 

De aktuella prisökningarna på olja och gas skulle också leda till en betydande ökning av utsläppssiffrorna för samma förbrukning. Det är därför inte möjligt att härleda reduktionsåtgärder på ett meningsfullt sätt. Dessutom orsakar växelkursfluktuationer ofta fel vid tillämpningen av den här metoden. Ett annat problem är att EEIO:s utsläppsfaktorer används betydligt mindre och därmed är mindre detaljerade. Därför kan de ofta bara betraktas mot produktkategorier (till exempel en gemensam utsläppsfaktor för kategorin ”livsmedel, drycker och tobak”). Därtill uppdateras dessa utsläppsfaktorer endast sporadiskt i många källor och är ofta föråldrade. Det betyder att en utgiftsbaserad beräkning i bästa fall kan ses som en riktlinje. 

Hur användbart är det kostnadsbaserade klimatavtrycket? 

Om ett klimatavtryck ska ligga till grund för en klimatåtgärdsstrategi är det viktigt att det går att verifiera vilka framsteg som gjorts. Det vore synd om de skulle förbli osynliga på grund av dålig datakvalitet. Samtidigt måste man också undvika att dålig datakvalitet leder till felaktiga antaganden om en reduktion har genomförts. Eftersom den kostnadsbaserade metoden påverkas av kraftiga fluktuationer kan eventuella framsteg inte bedömas på ett tillförlitligt sätt. Därför bör reduktionsmål alltid bygga på förbrukningsdata; det är det enda sättet att göra en tillförlitlig redogörelse. GHG-protokollet tar också upp faran med felaktig prioritering vid insamling av data. Här kan en beräkning baserad på finansiella data lätt leda till missvisande resultat: ”Företag bör vara försiktiga när de prioriterar klimatåtgärder baserat på finansiell data, eftersom utgifter och intäkter kanske inte korrelerar väl med utsläppen.” (Corporate Value Chain (Scope 3) Accounting and Reporting Standard, sida 66). Dessutom anger standarden att en kostnadsbaserad beräkning endast bör betraktas som en screening, eftersom den inte kan ersätta den exakta klimatberäkningen. 

En fullständig beräkning av ett klimatavtryck är ofta ett dyrt projekt. Den kostnadsbaserade metoden kan vara lämplig för att få en snabb överblick över hur olika utsläppskällor påverkar det totala resultatet. En sådan screening krävs till exempel uttryckligen av Science Based Targets-initiativet (SBTi) för att få en bedömning av alla utsläppskällor. Stora utsläppskällor bör dock alltid räknas om med hjälp av förbrukningsdata för att få ett mer exakt resultat. En ny beräkning bör även göras för mindre poster när det är möjligt att beräkna utifrån förbrukningsdata med en proportionell ansträngning. Endast när poster med låg utsläppseffekt och stor ansträngning ska beräknas, kan man fortfarande använda den utgiftsbaserade metoden, förutsatt att datakvaliteten förbättras under efterföljande år och att man senare övergår till förbrukningsdata. 

Kostnadsbaserade beräkningar och ClimatePartners märkning 

Vid beräkning av företags fullständiga klimatavtryck använder ClimatePartner endast den kostnadsbaserade metoden när en inledande bedömning och screening av olika utsläppskällor ska göras. När det är möjligt görs också en mer detaljerad beräkning baserad på förbrukningsdata för att ta fram konkreta åtgärder för utsläppsreduktion. 

I vissa situationer kan det vara lämpligt att beräkna med finansiella data, åtminstone tillfälligt. Klimatåtgärder är dock endast trovärdiga om företag tar fullt ansvar för de koldioxidutsläpp de orsakar, genom att följa ramverket för klimatneutralitet och tillämpa konkreta reduktionsstrategier. Detta är endast möjligt om faktiska förbrukningsdata har beräknats i förväg.  

En beräkning baserad på så exakta förbrukningsdata som möjligt är därför ett grundläggande krav för att få ClimatePartners märkning för klimatneutralitet. En beräkning baserad på finansiella data är inte tillräcklig för att få märkningen. 

Mer information om klimatberäkningar för företag.